Min Ängel

Västerrås kommer alltid förbli mitt barndoms paradis. Jag har så länge jag kan minnas spenderat varje midsommar där, men hela fina släkten ifrån min pappas sida. Där var jag ett barn på riktigt, och var som lyckligast. Det kommer alltid vara platsen jag återgår till i mina tankar när jag inte mår bra - och det kan ingen ta ifrån mig.
 
Februari 2011. Jag kommer inte ihåg riktigt hur jag och mamma kom in på det men hon var iallafall den som berättade för mig om att farfar hade fått cancer. Jag kommer ihåg att jag tog det bra, jag tänkte att cancer är en sak som man kan överleva - en sak som min starka farfar skulle överleva. Några dagar senare satt jag på mitt rum och hörde mamma berätta det för Lina. Hon bröt ihop. Jag hade inte en tanke på att han skulle kunna dö, men det hade troligtvis hon.
Månaderna rullade på.
 
Midsommar Juni 2011. Vid denhär tiden hade farfar redan gått igenom massa behandlingar för att ta död på cancern. Jag och pappa åkte iallafall tåget upp till Västerrås där farfar,Linnea och Elin stod på stationen och väntade på oss. Farfar hade hunnit tappa håret, och i bilen påväg hem till huset sa han ''Jaha, så vad tycker du om min nya frisyr??''. Älskade farfar, skulle alltid göra något bra utav det dåliga. På kvällen var hela släkten där och alltså fanns det inte jättemånga ställen att sova på. Jag och pappa skulle sova i lillstugan nere på gården och i alla andra rum fanns det andra som sov. Farfar gav upp sin säng och sa att han kunde sova i soffan. Jag vägrade och sa att han absolut kunde sova nere i en ledig säng i stugan. Han sa nej och ville inte ''störa'' mig och pappa. Min cancersjuka farfar ville vara stark och sov den natten i soffan. Det gör ont att tänka på. När han var den som behövde vila mest utav oss alla skulle han ändå sova på den sämsta platsen även om det fanns en ledig säng.
 
3 Juli 2011. Sista gången jag fick höra min farfar säga grattis på födelsedagen. Detta kommer jag ihåg som det var igår. Jag,mamma,Lina och pappa var ute och grillade när telefonen ringde och jag sprang in och svarade. Farmor sjöng som alltid ''Ja må hon leva'' och jag sa tack. Farfar var inte där. När jag pratat klart med farmor sa hon att farfar inte mådde så bra, att han inte kunde resa sig upp ur sängen och knappt kunde prata, och att det var därför hon sjungit själv. Hon sa att hon skulle fråga honom om han orkade prata. Det ville han. Andetag. Hans röst var så hes och svag att jag fick en chock när han började prata. Han sa förlåt att han inte kunde sjunga. Blir så galet ledsen när jag tänker på dethär - ingen människa på jorden ska säga förlåt för att ha cancer och må dåligt. Men jag fick iallafall prata med farfar ett tag.
 
Augusti las han in på sjukhuset tror jag.
 
16,17 September 2011. Jag, mamma, pappa och Lina åkte upp till Västerrås och åkte direkt upp till sjukhuset där vi fick träffa farfar. Ingen, skulle någonsin kunna förbereda mig på att träffa honom just då, det bara går inte. För han var och är den starkaste människan jag visste och att se honom så svag, underviktig och trött. Det var för mycket. Jag hade gjort en såndär ''fylla i bok'' som finns att köpa på änglaboden ni vet? Man ska fylla i olika saker om sig själv och sin farfar eller annan familjemedlem. Jag är såååå glad att jag gjorde det. Eftersom farfar var för svag för att ens kunna hålla upp boken och läsa så läste pappa högt. I slutet utav boken hade jag skrivit ''Min högsta önskan är att.. Du blir frisk och att allt blir bra igen. Jag älskar dig'' I det ögonblicket lyfte han sin arm, och lirkade ut handen mellan ''gallrena'' som finns vid sidan av sjukhussängar och sträkte ut den för att hålla min hand. Svag och skakigt höll han kvar sin arm i luften och jag var så borta i ögonblicket att jag förstod inte förns efter några sekunder att handen var avsedd för mig. Men efter ett tag tog jag tag i den.
Dagen efter denna alltså den 17, åkte hela släkten upp och skulle äta tårta. Vi skulle få låna ett grupprum inne på sjukhuset. Två sköterskor hjälpte farfar att komma i en rullstol men direkt när han försökte ställa sig upp svimmade han. Min starka farfar var inte längre den starka människan han brukade. Vi tog istället med tårtan in på rummet och åt där. Efter de var vi tvunga att åka hem igen och detta kan vara det ögonblicket jag kommer ihåg mest utav allt, jag var den sista utav barnbarnen som kramade om honom, han höll kvar mig längre och viskade tyst ''detta kan nog vara den sista gången vi träffas''. Bara jag och min faster hörde vad han sa och jag var i trans. Jag ville inte förstå vad han precis hade sagt. Vi vinkade hejdå och det här var sista gången jag såg honom i livet.
 
15 Oktober 2011. Alla i släkten skulle åka upp och träffa honom igen, och mamma frågade om vi ville det också. Min syster sa ''nej, jag vill hellre komma ihåg fina minnen med honom.'' Hon tyckte det var jobbigt att se honom så svag. Inte ens nu, efter jag sett honom så på sjukhus ville jag få in i hjärnan att han skulle dö. För vad jag kommer ihåg hade ingen sagt till mig att han hade en obotlig cancerform. Jag sa iallafall också nej och ville istället åka upp till Linköping med Wilma och Ida. Detta var det mest dumma beslutet i hela mitt liv. Jag åkte iallafall till linköping när jag istället kunde fått spendera en dag till med farfar.
 
16 Oktober 2011. På kvällen pratade mamma med pappa i telefonen och dom sa ''Det är nog inte långt kvar nu''. De pratade ett tag och sen la dom på. Bara några minuter senare ringde pappa upp mamma igen, dom sa några ord till varann och sen la dom på igen. Mamma tittade på oss och sa dom orden ingen vill höra. ''Nu, är han borta.'' Jag satt i soffan och kände hur tårarna trängde sig upp i ögonen. Lina kramade mamma men jag gick därifrån. In på rummet och satt där resten av kvällen. Pappa kom  lite senare och jag var helt och hållet förstörd. Han sa ''Han skulle inte velat se oss ledsna''.
 
18 November 2011. Vi åkte upp till Västerås dagen innan själva begravningen och jag trodde helt ärligt att jag skulle kunna hålla inne tårarna, för jag brukar kunna hantera det. Jag gillar inte att visa mig svag och gråta inför andra människor. Vi kom iallafall fram till kyrkan och allt startade. Det tog inte många sekunder innan tårarna fullkommligt släpptes som vattenfall ur ögonen. Prästen pratade och allt var så galet felfelfel. Tanken att sin döda farfar ligger i en kista rakt framför en är fullkomligt sjuk och bisarr. Jag fick lägga en vit ros på kistan och sen tog det slut.
 
Jag brukar fortfarande efter snart ett och ett halvt år ligga vaken på nätterna och gråta över att han är borta. Hans fina leende och bästa humor. Lite utav det kan jag fortfarande se i pappa och det är jag så glad över. Har också kvar ett kort han skrivit på eftersom jag brukar spara massor med saker.
 
Min fina, älskade, bästa farfar dog i cancer den 16 Oktober 2011. Min älskade ängel. De att jag alltid säger att han är stark är därför att både innan och isammband med cancern skötte han allting hemma. Han diskade, gjorde mat, skötte deras stora trädgård, handlade, städade. Precis allting. Även när han var så sjuk att han knappt kunde stå upp.
Han är min stora förebild och jag sa ha honom på handleden som jag förut har sagt. Ni som har chansen att träffa och spendera tid med både era sjuka och friska släktingar/vänner. Gör det, va inte lika dum som jag var, för jag lovar er - ni kommer ångra er så sjukt mycket.
Jag älskar dig, allra bästa du. Tack för allting. ♥
 

Kommentarer
Postat av: EMMA

åh tårarna rinner...
Världens bästa du ♥

Svar: ♥♥♥♥
Emma Wiesel

2013-03-18 @ 15:40:30
URL: http://eemmaaithink.blogg.se
Postat av: Frida

Åh tjuter, sötaste är du emma! <3 <3

Svar: ♥♥♥
Emma Wiesel

2013-03-18 @ 17:10:38
Postat av: Anonym

Finaste texten jag läst på länge !

2013-03-18 @ 19:37:18
Postat av: hanna

fick tårar i ögonen när jag läste, dehär fick mig inse att jag ska ta vara på tiden jag har med min nära och kära ♥♥

Svar: ♥♥♥
Emma Wiesel

2013-03-19 @ 22:29:58
URL: http://hannacandlow.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Mitt namn är Emma Victoria Wiesel och jag kom till världen den 3 juli 1998.
Jag bor i en liten stad i Småland, men i framtiden hoppas jag på att komma härifrån. På fritiden, när jag inte är fast i skolan, hänger jag med mina vänner, sitter vid datorn eller dansar. Jag är alltid full av energi och näst intill onormal!
- Life is too short!