Men det här är ingen mardröm, det är ingen fas. Det här är nåt som händer varenda dag.

 
 
 
Jag är egentligen ingen podd-människa för att vara ärlig. Har svårt att koncentrera mig på vad människorna säger utan att kunna titta på någon bild (som på tv) så brukar vara absolut meningslöst för min del. Igår däremot, gissar att ingen har undgått Hanna och Elinores podd Måndagspepp? Läste om deras senaste, "All ångest", på en instagram jag följer att den var riktigt riktigt bra så igår innan jag somnade låg jag och lyssnade på den. Den var såååå bra. Något jag fastnade för rikitigt mycket var tanken om att man borde kunna sjukanmäla sig till skolan för "psykisk förkylning", dvs tillfällig ångest, på grund av hur jävla svårt det är att gå upp på morgonen när man är inne i en sån period och hur man inte kan koncentrera sig på någonting annat. Beskriver några av mina sjukanmälningar till skolan de senaste veckorna rätt så bra faktiskt. Lyssna.
Här.

Det finns de som säger att kärlek är så enkelt, antingen har man den eller så har man inte. Och plötsligt står du där övergiven i regnet, en fot i graven bland syrener och studenter

 
 
 
 
 
 
 
 
Bild från S.R.O.-festen i fredags.

Så hur långt är du villig att gå?

Har under en längre tid haft ordentligt mycket ångest och stress, mestadels på grund av skolan. När jag gick på högstadiet brydde jag mig inte jättemycket om skolan, jag hade väl helt hyfsade betyg med ett snitt på C och försökte så bra jag kunde utan att lägga ner allt för mycket tid på det men inte mer än så. När jag började gymnasiet började pressen komma, jag började tänka på att bli jurist, tittade in intagningspoängen för att läsa juristprogrammet i Lund efter gymnasiet och insåg att skyhöga betyg var det som krävdes. Mamma och pappa har väl alltid försökt att pusha och hjälpa mig inom skolan det bästa dom kan och min syster läser för tillfället till läkare i Linköping. Sen jag började gymnasiet har stressen och pressen börjat smyga sig fram. Jag kan inte längre slappna av och göra något annat när jag vet att ett prov/inlämning närmar sig och jag godtar ingenting annat än att göra mitt bästa. Ska jag vara ärlig blir jag ledsen om jag får ett B, tanken av "du kunde gjort bättre" är alltid där och det är den som driver mig att hela tiden läsa, skriva och göra mer. Efter 1:an på gymnasiet gick jag ut med bra betyg som jag verkligen var nöjd med och jag tänkte inte lugna ner tempot i årskurs 2. Under hösten har allt rullat på rätt bra men under vintern och speciellt nu de 2 senaste månaderna har allt blivit sämre. Jag har inte längre samma lust för att sitta hemma och plugga, jag vill göra saker och känna att jag lever men istället tar ångesten över, jag kan inte sova under nätterna, jag stannar hemma ifrån skolan för att plugga panikslaget för att inte få tillbaka tankarna och jag känner hur drivet jag tidigare haft bara blir mindre och mindre samtidigt som ångesten växer sig större och större men jag kan inte sluta. Sitter just nu med ett kommande företagsekonomi och pluggar för att komma ifatt det jag missat. Förstår sådär ingenting och vill mest lägga mig i sängen och ge upp. Så hur långt ska man vara villig att gå för att nå dedär drömbetygen? Är det okej att offra några år av välmående för att klara av skolan? Jag har börjat tivla, men som jag skrev tidigare, jag kan inte sluta. Onda cirkeln fortsätter. :-)

Mitt namn är Emma Victoria Wiesel och jag kom till världen den 3 juli 1998.
Jag bor i en liten stad i Småland, men i framtiden hoppas jag på att komma härifrån. På fritiden, när jag inte är fast i skolan, hänger jag med mina vänner, sitter vid datorn eller dansar. Jag är alltid full av energi och näst intill onormal!
- Life is too short!