Priset för möjligheten till en bra framtid

Så, har länge tänkt på att skriva detta inlägget men har aldrig riktigt tagit mig tiden - men idag, med bara 129 dagar kvar till studenten är det dags.

Jag är nog en sådan dom kallar pluggis. Troligtvis inte steriotypen, men ändå en pluggis. Efter mina två år på gymnasiet som jag fått betyg på har jag ärligt talat pluggat som en jävel, vilket har paid off, och jag hade aldrig kunnat tro att jag någonsin skulle kunnat klara det jag idag faktiskt gjort. Men det har verkligen inte alltid varit så.

Efter både dagis och lågstadie ute i avskärmade piperskärr och Näktergalen kände man sig otroligt underlägsen när vi kom in till stan, Lidhem, och började mellanstadiet då vi blandades med andra kids som gått där hela lågstadiet. Matte var en pain in the as och det var förjävligt när min handstil var som en kratta och till exempel Lisa, som gått på Lidhem sen lågstadiet, kunde skriva som en gud som jag såg det.

Efter tre år där var det dags för Ludvigsborgsskolan, högstadiet där man äntligen (eller?) skulle få sina första betyg. Jag tror det var vintern i 7:an vi fick våra första preliminära terminsbetyg och mitt var fullt med D, och ett par C. Jag var överlyckig. Kanske för att jag för första gången i mitt liv fått betyg? Kanske för jag ändå, redan då, var bland de bättre i klassen (om man nu får lov att säga så - förlåt jantelagen). Jag kom hem, och glad läste jag upp mina betyg för mamma och pappa som alltid varit väldigt inblandade i skolan och försökt att hjälpa till så mycket det gick. De var inte lika glada som mig och jag fick kommentaren som jag än idag kommer ihåg som igår, "säg till om du vill ha hjälp för att förbättra dina betyg tills nästa termin". Luften liksom gick ur och mina betyg var tydligen ingenting att vara glad över längre. Jag kommer inte att put blame on mamma och pappa, de har båda två varit väldigt duktiga i skolan och jag menar pappa är utbildad läkare så jag förstår att de ville att jag skulle ha samma förutsättningar som dom efter skolan. De ville helt enkelt bara mitt bästa och utan min mamma och pappa som lagt så mycket tid på att hjälpa mig med plugg hade jag aldrig klarat av skolan på det sättet jag gjort, och för det är jag otroligt tacksam, men vissa gånger kanske jag önskar att betygen inte betytt så mycket som de har verkat göra.

Högstadiet kommer jag ihåg som helt okej den resterande tiden. Visst var det lite hets om betyg för att komma in på den gymnasielinjen man ville (helt bortkastad ångest egentligen, eftersom typ alla kommer in på det program de vill i Västervik) men det var ändå helt okej. Jag gick ut nian med B och C i de flesta ämnena som jag kommer ihåg det och var även då en av de i min klass med de bästa betygen.

Gymnasietiden startade och jag minst det som igår, ärligt talat. Ettan var okej, nya klassen, lärarna, schemat, datorerna, allt var amazing! Jag pluggade, la undan mycket tid till plugg, speciellt matten (som jag alltid haft svårt för) men som jag kommer ihåg det hade jag ingen super-ångest, än. Jag har alltid varit en sån som tror att jag gjort fruktansvärt dåligt ifrån mig men i slutändan visar det sig gått väldigt bra, men det är inte utan press. Det finns inte en gång jag inte varit nervös för att se resultatet på ett prov, för jag blir ledsen när jag får ett B istället för det där A:ett, för ett B innebär att jag kunde faktiskt gjort bättre.Sommaren kom och jag gick ut med toppbetyg - överlycklig. Tvåan startade och vi hade inte längre några roliga juridiklektioner utan bara en massa tråklektioner. Höstterminen kommer jag inte ihåg så mycket av men vårterminen i tvåan var den värsta jag någonsin varit med om. Jag hade en sån ångest som jag aldrig tidigare upplevt. Jag kunde inte sova om nätterna för jag var så stressad över alla prov, inlämningar, redovisningar och nationella som skulle göras vilket så småningom ledde till att jag inte längre förmådde mig att gå upp på morgonen och pallra mig iväg till skolan. Jag började skolka som aldrig förr, inte den sortens skolk där man är hemma och sover, utan den sortens skolk där man sitter uppe hela natten och pluggar, sover ett par timmar och sedan vaknar och hetspluggar resten av dagen i hopp om att kunna sova den kommande natten. Blev kallad på utvecklingssamtal och hade en sån sjukt hög frånvaroprocent, "men det är konstigt Emma, för dina betyg har inte dalat någonting". Solen sken ute och alla var ute och solade, jag satt inne på mitt rum med igenspärrade persienner, framför datorn och skrev mitt sista inlämningarbete. Skickade tillslut in det och jag grät, av utmattning och lycka för äntligen var det över. 
 
Förut har det väl alltid setts som någonting dåligt att vara en pluggis, men nu på senare år skulle jag väl snarare säga att det är någonting man vill vara (?) iallafall jag. Jag förstår att detta är vad det är som krävs och jag vet att jag kommer vara så otroligt lycklig över allt det jag gjort under min studentdag. Men jag har varit arg, så jäkla förbannad på det här hemska systemet. Att ambitionen att få höga betyg drar livet ur de bland de bästa åren i ens liv. Så många gånger har så kallade vänner skrivit till mig och bett mig skicka arbeten jag suttit med i flera dagar, så att de också kunde använda dom. Så många gånger har jag suttit hemma och pluggat medan andra vänners mystorys visat bilder på hur mysig eller roligt dom har det. Jag har tappat kontakten med så många vänner just på grund av att jag inte har tid nog att spendera på dom. Och jag tror inte att alla förstår det, att det är ett helvete med allt man (vissa) måste ge upp för att få det där höga betyget. Tiden man lägger och sakerna man avstår. Det kommer inte av sig självt och jag tycker det är orättvist att vissa verkar tro det.

Det är ett val man gör, men frågan är det är värt priset man får betala, för en möjlighet till ett jobb man vill ha - och ännu mer plugg. En fråga jag ställer mig själv dagligen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Mitt namn är Emma Victoria Wiesel och jag kom till världen den 3 juli 1998.
Jag bor i en liten stad i Småland, men i framtiden hoppas jag på att komma härifrån. På fritiden, när jag inte är fast i skolan, hänger jag med mina vänner, sitter vid datorn eller dansar. Jag är alltid full av energi och näst intill onormal!
- Life is too short!